Mirakel

Idag har jag och Michael varit på ultraljud!
Hade mardrömmar hela natten om det kommande besöket.
Väl liggandes där på sängen så klappade mitt hjärta på som bara den.
Shit!
Jag trodde jag förstod vad som väntade känslomässigt, men inte!
Det kändes så overkligt att se fostret där på skärmen, mitt egna lilla foster.
Man fick ju se allt så tydligt också. Huvudet, händerna, fötterna, en lång ryggrad, ett klappande hjärta, allt.
Och allt såg bra ut sa barnmorskan så vi kunde slappna av!
Jag lyckades till slut våga fråga vilket kön hon trodde att det var hon hon tyckte sig se en liten snopp, hihi.
Gissa om Michael sken upp! :)
"Vår egna" barnmorska har gett oss förlossningsdatumet 23:e juni, men idag fick vi ett nytt datum, tre dagar senare, den 26e. En dag efter min födelsedag! Sjukt!

Efter ultraljudet promenerade vi hem till min familj. Där bjöds det på kebabpizza och fika.
Men jag kunde inte koncenterera mig på något.
Mina ögon hade fastnat på fotona vi fick med oss på den lille. :)

Mina ögon har fyllts med tårar många gånger under dagen.
Det är helt otroligt det här!

Ett mirakel.