Hej!

Jag e en dalig bloggare!
Ledsen!
Det var nastan en manad sedan jag bloggade sist sa vet inte riktigt vad jag ska skriva nu.


Forst kan jag ju saga att Camilla, Anna och Jonas kom hit for tva veckor sen och spenderade en vecka har pa Rhodos.

Det kandes underbart att fa traffa er mina fina vanner!
Veckan gick dock valdigt fort, for fort.
Men det kandes inte lika jobbigt att saga hejda nu som i varas.
Det ar ju inte langt tid kvar nu tills jag kommer hem!



Jag har blivit jatte tajt med en tjej har som heter Emma.
Hon jobbar hos oss pa no name nu.
Emma, jag och Nicklas har bott ihop de senaste veckorna men idag akte ju min kara Nicke hem. Saknar honom redan.
Tre manader tillsammans, dygnet runt i princip, sa kan inte kannas pa nat annat satt.
Vi ar riktiga syskon nu! :)
Nu bor jag och Emma ensamma, och i en mycket frashare lagenhet an den ni sett. Men kvar pa Mimosa ar vi!

Vi har lart kanna tva jatteharliga killar som jobbar med oss.
Dom bor aven grannar med oss sa det blir mycket tid tillsammans med dom. Jattekul!

Jag saknar dig.
Vet inte om jag ar helt lakt annu fran det som hande i varas, men jag ar beredd att ga vidare, slappa taget, bitterheten, och allt dartill.
Jag vet samtidigt att du inte ar den basta for mig, att det kan komma att bli stora problem i framtiden.
Jag tror att manden utan varandra kan ha forstort den narhet som vi under varen o sommaren byggt upp tillsammans.
Jag vet att det ar svart for oss bada nu att veta och att du vill att jag ska komma hem.
Jag kanner mig bara sa kluven just nu.
Man hor massa saker och du tror massa saker, men det vi egentligen borde gora ar att lyssna till varandra. Da borde vi veta hjartat!
Jag tycker det ar svart att spekulera och tanka pa vad som sker i framtiden sa for en gang skull sa later jag bli med det.
Jag lagger allt sant at sidan nu och sa far vi helt enkelt se.
Saknar dig sa att det gor ont.

Jag har tankt en del pa att jag kanske ar klar har for detta ar.
En del av mig vill hem nu. Traffa alla er, bara krypa ner i soffan med Izabella och ata sa mycket grillchips o vitloksdipp att jag nastan spyr.
En annan del av mig far panik nar jag tanker pa att inte fa leva detta liv mer i ar.
Jag kanner mig som en fri fagel har.
Har har jag mitt nat at vanner och bekanta som gor mig lycklig.
Samtidigt har jag ett jobb darjag kanner att jag gor nytta och dar folk uppskattar mig.
Well, i vilket fall, en vecka mer eller mindre sa borjar det enda bli dags att ta och tanka oa refrangen.

Vi hors och ses snart!